Hur kunde det bli så?

Livet kom att levas utifrån ett annat perspektiv.

Som trettiotreåring födde jag vårt andra och sista barn och då hade jag inte i tankarna att något skulle kunna bli mer annorlunda än med första barnet. Lite knappt tre år tidigare hade vi fått en flicka som alla alltid berömde för sin klipskhet. Hon var alltid så förståndig. När man som mamma får höra det blir man givetvis stolt och i sin dumhet kan det hända att man som jag bejakade allt bra dottern gjorde. Det blev allt svårare för henne att hitta på mera bra saker och vi förväntade oss aldrig att hon gjorde något ogenomtänkt. Usch tänk er bara.

Det skulle bli bra med ett syskon.

Så föddes han, helt utan några komplikationer.

Han vår lille son var lika älskad och uppbackad av oss alla. Storasyster avgudade honom. Hon kunde inte gå till dagis för ”- jag måste passa min babies”, hette det.

När barnen så stötte på vattenkoppsviruset var det klippt.

Vår son hade oturen att få stafylokocks i sina koppor under blöjan. Det krävdes starka och många penicillinkurer för att bli av med dem.

Kanske hade jag tänkt ut något annat sätt idag. Homeopati möjligen? I alla fall, han var så tapper och gnällde aldrig.

Strax efter detta äventyr blev han väldigt magsjuk, trodde vi. I alla fall fick han inte behålla maten. När vi tyckte att vi inte kunde reda det själv åkte vi till akuten som la in oss. Där kunde de konstatera, efter ett par dygn, att det var lunginflammation. Läkaren som hjälpte oss på sjukhuset undrade varför han var så prickig i skinnet. Han skickade oss till allergiutredning. Där fann man bara att han var allergibenägen och hade dåligt immunförsvar.

Det som denna utredning kom fram till var att han inte borde börja på dagis före tre års ålder. När vattenkopporna och äventyret på sjukhuset var slut var det dags att vaccinera mot barnsjukdomarna. Det skulle vi aldrig ha gjort.

Efter alla dessa turer blev vår glade nyfikne pojke helt annorlunda. Han roade sig så fort han fick med att ta sig ut till hallen och rulla skosnören mellan händerna.

Hur vi än försökte få kontakt så gick det knappt, i alla fall inga långa stunder.

Vi läste allt vi kom över om autism. Nästan allt var deprimerande läsning.

Det berodde säker på flera saker, men allt jobbigt och eländigt fastnade i mig. Jag undrade, när skulle vårt gulliga lilla barn förvandlas till att vara helt ostyrig?

Skulle vi behöva spika fast möblerna i golvet?

Lämna bort honom?

Han skulle kanske behöva flytta hemifrån tidigt?

Skulle vi madrassera tillrättalagt rum åt honom?

Allt detta och mycket mer oroade istället för att klarlägga hur det kanske skulle bli. Jag läste inte bara böcker om eländen, men mycket oroade och böckerna förvärrade tankarna. De självbiografier jag fick tag i var mycket bättre, men dessa var skrivna av personer med Asbergerssyndrom, det var ju inte riktigt samma sak.

Här börjar vår snåriga resa till ett gott liv för oss och vår lille kille.